När jag sorterade papper i mitt skåp fann jag en rolig överraskning. Nämligen en liten text som jag och Astrid skrev i början av 1:an på Schillerska, en mycket pessimistisk historia om hur vi upplevde skolan då. Även fast den är ganska överdriven finns det också en sanning i det hela. Detta är första gången jag publicerar vår berättelse om vardagen på Schillerska...

Sorgsna intryck
När lektionen är slut går jag ut genom rummet med igenbommade fönster. Korridoren är grå och oändlig. När jag sedan öppnar upp de tunga entrédörrarna, möts jag av ett dimmoln av rök. Jag kan se, med stora svårigheter, ungdomar som fyller sina lungor om och om igen med svart, tjock rök. De kastar fimpen på marken som om ingenting har hänt. När jag väl kommer ut ur molnet, skymtar jag min spårvagn åka mot oändligheten. En känsla av oro stiger inom mig och jag börjar springa. Jag springer genom folkmassan och råkar komma in på cykelbanan. En cyklist håller på att köra på mig och blänger surt. Jag ser att 3:an försvinner och jag saktar ner. Jag suckar djupt och intar långsam gång. Jag tittar upp mot himlen och en regndroppe nuddar min kind. Gråa moln intar sin plats på himlavalvet och jag drar upp min krage över hakan. Min blick dras mot spårvagnstiderna och med röda lysande bokstäver står det att min spårvagn är rejält försenad. Ännu en suck.
Tragedin är ett faktum. 

Haha, gud vad seriös jag får denna text att låta, speciellt med presentationen. Men det kanske den var. En ny skola, ny miljö - och nya sorgsna intryck ;)